Prolog

    Jag är uppvuxen i en familj med två äldre syskon och tre yngre. Halv- och styvsyskon egentligen, men vem bryr sig om sånt? Inte Vi i alla fall. Och definitivt inte Lars. Lars, det är mellanbrodern i skaran och han har Downs Syndrom. För honom har det inte spelat någon roll att tre av oss har bott under samma tak och två besökt oss ibland. Det är bara så det är. Han har väl inte alltid gillat oss, han försökte ge bort sin yngre bror när han låg i vagnen och tyckte att jag gott kunde stanna på Lanzarote när jag skulle dit och semestra. Ja, han har nog försökt bli av med oss allihop på ett eller annat sätt, och jag förnekar inte att jag ibland googlat adoptionsbyråer också.
  Lars kommer att figurera mycket här i historierna, det händer alltid saker runt honom och har alltid gjort. På gott och ont.

  Jag är äldst av de syskon som bott under samma tak som Lars. Sedan kommer Per (eller Mr P som han helst vill bli kallad då han vill vara anonym) som är sex år yngre än mig, efter honom kommer Lars och sist och minst Erik, fem år efter Lars. Mina bröders far hade två barn innan, Fredrik och Ulrika, och mamma hade mig innan. Detta kanske låter komplicerat men det är det inte. Det är mest lite nödvändigt vetande för att du skall veta vilka personerna är som blir bortgjorda i mina historier.

  Vi syskon kan nog uppfattas som ganska råa mot varandra och framför allt mot Lars. Ofta är det för att Lars får oss att framstå som det. Som till exempel den gången vi stod i en butik och han inte fick köpa det han ville. (Alla säsonger av Hem till gården..)
- Näääeee Nanna, ja bli lessen nä du kalla mig Mongo! säger han högt och tydligt. Självklart hade jag inte yttrat de orden men det gav honom uppmärksamheten han ville ha. (och mig arga blickar från de som hörde)
Visst har väl jag kallat honom Pucko någon gång, men då har han börjat!
Som du hör är vi som andra syskon i allmänhet, ett par extra kromosomer gör ingen skillnad för oss.
Lars vet att vi älskar honom över allt annat och det är huvudsaken.

  Det jag är ute efter med mina historier om Lars  är att avdramatisera det här med att få ett funktionshindrat barn. Nyblivna föräldrar till Down Syndrombarn tänker, vad har vi gjort för fel? Vem av oss är det som är orsaken? Nu blir väl vårt liv aldrig som förr? Svar: Nej. Livet blir aldrig som förr, men det blir till det bättre skulle jag vilja påstå. Så mycket kärlek dessa barn ger. Så mycket de klarar av trots funktionshinder bara de får rätt träning och vägledning!
(Och så söta de är sen, man vill bara bre leverpastej på dem och äta upp dem!)
Lars hade inte varit Lars utan Downs Syndrom. Så är det bara. Jag kan bara hoppas att jag med mina historier kan lätta bördan lite, få det att ljusna vid horisonten. Få er att att le. Får ni hälften så kul som vi har haft det med Lars genom åren och fortfarande har, kan jag bara gratulera. Jag kan säga att i skrivandets stund blir jag alldeles varm i hjärtat när jag tänker på hur han brukar muntra upp mig på sitt lilla vis:

- Nanna, du e vacke som du e. Trots allt!

Randig kjol

    Varför är livet sånt när kjolen är randig då, kan man ju fråga sig.
Jo, min kära mormor hade mycket talesätt för sig. "Nu ska vi si sa blinda Sara" och "Hej svejs i lingonskogen", ja ni vet. 
Dråpliga kommentarer kom det en del också, så som de äldre generationerna oftast har. De har levt längre, vet bäst och framför allt så var det ju bättre förr. Så när min kära mormor satt där i sina fina dräkter med klackskor och lagt hår och säger "Tack du väna själ på Mora strand" mellan jag vet bäst-kommentarerna, så kunde man ju inte annat än småle. Min favorit som jag då också använder friskt är just "Sånt är livet när kjolen är randig" och för att mormor skall få vara med på en kant så blev det då namnet. (Tyckte det var lite osmakligt med en blogg som är döpt efter ett stackars synskadat flickebarn eller en barrskog)

En gång till!!

Dagliga verksamheten där Lars befinner sig på dagarna hade ordnat en trivselkväll med underhållning. Självklart var ju då Lars med och underhöll. Med ett eget nummer. Som ni kanske förstått älskar han Svenne Rubins och gör mycket som dem. Han hade full mundering, skoal-keps, rutiga byxor, solbrillor, ful skjorta och otakt i benen. Han framförde sin favorit "En gammal Amazon" och gjorde det tondövt men underhållande. När applåderna dött ut efter hans framträdande kupade han händerna runt munnen och sa med förställd röst
- Å publiken skriker en gång TILL! sedan sprang han bort till ett förråd och stängde in sig. Folket i publiken tittade sig lite förvirrat omkring och började klappa händerna lite försiktigt och mumlade "en gång...till..?" Då slets förrådsdörren upp och Lars springer upp på scenen igen med ett brett leende och vinkar till publiken.
- Ja, ja ok, ja kör en gång till då! och så fick vi njuta av truddelutten om det Californiavita åket med äkta galon igen..

Det här med ålder

Det var mammas födelsedag.
Förutom oss i familjen så var mammas gudmor också där för att gratulera. Lars satt och studerade den gamla damen en bra stund, sedan sa han
- Hu gammal ä du då? Typ åtti elle?
- Nej jag är över nittio förstår du Lars, svarar denna.
- å Helle Guuul! ( Lars version av "Herre Gud" ) Å du leve än!?

Rutschkana

   Jag och Lars satt på en McDonaldsrestaurang och käkade en kväll efter bowlingen.
Lars blev klar innan mig och fick för sig att han, 14 år gammal och ganska bred, skulle leka borta i barnhörnan. Närmare bestämt åka rutschkana.
- Nej Lars du är för gammal, sa jag men innan jag hann protestera vidare hade ungen satt fart bort mot bollhav och annat.
Det var nästan inga barn där så jag skyndade långsamt efter. Plötsligt hör jag Lars' röst ekandes inifrån röret som tjänstgjorde som rutschkana.
- Naaaaannaaaaa!! Ajj! Ja hommer inte neeeer!
Han hade fastnat inne i röret halvvägs ned.
Ja, det var ju bara för mig att börja åla mig upp underifrån som nån jädra daggmask och dra ut ungen i benen.  Spridda fnissningar runtomkring i lokalen följde oss sedan ut.

Ikea

   När Lars skulle flytta hemifrån tog vi en dagstur till Ikea. Vi strosade omkring där ganska länge och Lars var i sitt esse där han gick och valde ut allt från säng till kastruller för att fylla sin nya lya. Efter fyra timmar utan att han raggat åt mig eller allmänt skämt ut mig trodde jag att det kunde bli en helt vanlig dag. Tills Lars går förbi en Branddörr och tvärnitar.
Han störtar fram till den och greppar det heltäckande handtaget med båda händerna.
- Ä dä hä då?? han skakade frenetiskt.
Ett öronbedövande ljud fyllde Ikea.
- Lars!
- Ojdå..
- Hehe.. Hrm.. Downs syndrom, muttrade jag åt de andra kunderna som stannat till av oljudet och stod och glodde på oss medan jag försökte släpa med mig Lars bort från brottsplatsen.

Operation: fixa en karl åt Hanna

  När jag och min före detta flyttade isär var Lars mycket bekymrad över detta.
Jag förklarade att man klarade sig fint utan med, men han ville inte riktigt ta till sig detta, mansgris som han är. Tjejer kan inte klara sig själva helt enkelt!
En kvällsvisit sa han bestämt:
- Nanna, du ha ingen man, det måtte du ha! Det e bra!
- Nej, jag klarar mig utan. Det är så här förstår du att kvinnor kan och.. innan jag han gå in djupare på mina feministiska försvarstal så avbröt Lars mig.
- Jaha??? Du bööööök?
- Nej, jag är inte bög, eller lesbisk som det heter om man är en tjej som gillar en tjej, jag har det bara väldigt bra själv!
Lars tittade på mig som om jag inte var riktigt klok men sa inget mer.
  Några dagar senare mötte jag Lars på stan. Han kom åkandes i bil med sin pappa och jag gick över torget. Det var fullt av folk denna sommardag och redan när jag såg att han sken upp och vevade ned rutan anade jag oråd men jag kom liksom inte undan.
- Heeeej Nannaaaaa! Lars hängde sig ut genom rutan. Nu vet jag en man till dig! Ni kan ha löllop!
Jag kände hur folk tittade och hörde fnissningar men vägrade lyfta blicken från de väldigt intressanta kullerstenarna jag gick på. Som tur var hann han inte få ur sig några namn innan de försvann ur sikte.

Ett par dagar senare träffades vi igen.
- Nu Nanna, har jag betällt en man åt dig! En hockeyspelare och han komme imorrn klocka två!
Eftersom Lars är som han är så kan man ju inte riktigt lita på honom, så det var med pirr i magen jag satt och tittade på när klockan började närma sig två dagen efter.
Som tur var kom det inget skrymmande paket från NHL eller något annat för den delen, men jag var bra nervös!

Underhållning

   Det ska underhållas på alla födelsedagar, grillkvällar och allmänna familjesammankomster. Naturligtvis är det då Lars som ska hålla i trådarna. Har man tur så är det lite Kubb, en fotbollsmatch eller en lugn musicquiz han har planerat. Om det är det sistnämnda brukar Lars välja ut lite låtar som han spelar och så ska vi andra skriva ned vad de heter. Första frågans svar är alltid "Dagny", det är favoriten, så har man varit med ett tag så brukar man ha ett rätt i alla fall. Resten av låtarna brukar vara med Svenne Rubins, Scotts och Sven Ingvars. Konstigt nog brukar det rätta svaren på dem också vara "Dagny", men det är ju i Lars facit det.
  Har man otur en sådan här familjetillställning har Lars planerat ett musikalt framträdande, och släpat fram högtalare och gitarr. Då brukar man få höra en tondöv version av " En gammal Amazon" X antal gånger under kvällen.

  En gång när jag var ute i trädgården och grejade hörde jag ett konstigt men väldigt välbekant ljud som jag inte kunde placera riktigt. Jag gick runt på framsidan och bort mot ljudet som kom ifrån mammas gård. När jag kom runt hörnet såg jag Lars stå framför huset utklädd till Svenne Rubins i full mundering, solbrillor, skoal-keps och urful skjorta. Han hade släpat ut högtalare, förstärkare, mixerbord och mikrofonstativ.
Han stog och dansade utan takt och sjöng ungefär likadant. Rätt likt Svenne Rubins dock!
- Hej Nanna! ropade  han när han för syn på mig. Kom å sjung bakom!
- Öööhhh.... jag tittade runt lite på gården och såg att grannar stängt fönster och dörrar trots att det var 25 grader varmt ute. Endast en modig granne stod ute och tvättade bilen. (Kan bero på att han inte kunde gå ifrån bilen inlöddrad i sommarvärmen kanske)
Nej, Lars jag tror jag hoppar det. Du får nog ta och skruva ner volymen lite det hörs bort till mig.
- Vaffö? Ja sjunge ju fint?

Hjälp

Lars hälsade på mig en dag och vi gick ut i trädgården på baksidan, han med skor och jag utan på trägolvet. Min hund Luna följde med. Efter ett tag gick hon ut på gräset och dumpade.

-Åh, snälla Lars, du som har skor kan inte du gå ut och hämta?

- ALLRI! Inte ja å bajs, naaaeeee!

- Snälla kan du inte hjälpa mig då?

- Vänta.. Han börjar snöra upp sina skor omsorgsfullt, tog väldigt god tid på sig, sedan ställde han dem framför mig.

- Sådä! Du få låna, ja hjälpa dig. Du hämta bajj nu!

- Hrm.. Tack..

Citat: Lars

Jag hade gjort, i mitt tycke, världens finaste påsktårta. Lars' kommentar:
- Mamma kan jag äta det här elle e ja alleggiskt? Du vet ju, du ha ju känt mej ungefä sen ja va bebis.


Hemvården frågade Lars om han var allergisk mot något i en hälsoundersökning.
 (Det är han inte, förutom allt han inte gillar typ sallad) Hans svar var
- Pollen.
- Nej Lars, rättade jag. Du är inte pollenallergiker. För övrigt finns det inte i mat.
- Det vet inte du Nanna helt säkert!


Lars förklarar för mig hur man kör bil:
- Ett: håll i ratten, numme två: kolla etter katter å älga, numme tee: åka lugnt, kolla ingen bil ingen bil! Ja kan hjälpa dej, vi ta pappa bil! ( ingen av oss har körkort och kommer troligtvis aldrig få heller av olika anledningar)

Lars ville fråga mamma om skjuts trots att jag sagt att vi kunde gå, när vi skulle iväg någonstans vart det nu var. Så för att jag inte skulle höra:
- Mamma kom, jag måste lite i ditt öra!

Bröllop

  Jag bor ett stenkast från våra föräldrar så det var inte ovanligt att man fick ett besök från Lars fram på kvällskvisten. Han ville bara "kolla mig" som han sa. (vad han nu trodde jag höll på med för olagligheter här hemma) En sådan kväll satt jag och Lars hemma hos mig och filosoferade om livet. Vi började prata om mina vänner som gift sig och plötsligt utbrister Lars
- Ja vet Nanna! Du å ja, löllopp!
- Nej Lars, vi kan inte gifta oss.
- Nää juttdeee... Lars såg tankfull ut. Du ä fö gammal!
- Hrm, nu var det ju kanske inte det jag syftade på i första hand, utan snarare det att vi är syskon, menade jag på.
- Å Gammal! svarade Lars bestämt.

En annan gång hade vi bestämt att vi skulle umgås men så fick jag förhinder i jobbet.
Restaurangen jag jobbade på skulle arrangera ett bröllop och vi skulle provlaga menyn just den kvällen.
- Du Lars, vi får ta och träffas nästa vecka istället för jag måste jobba.
- Vaffö??
- Jo det är några som ska ha bröllopsfest hos oss på jobbet så jag måste ju lära mig hur vi ska laga deras mat.
- Ja! Passa på!! utbrister Lars glatt.
- Passa på? undrar jag.
- Ja, gifta dig Nanna! Löllopp! Du behöve en man!
- Men Lars, det är ju inte direkt så att man kan gå dit med bröllopsklänning och ta en kölapp liksom, menade jag.
- Inte? Prova?

Taxi

   Lars har alltid haft ett gott öga till stadens taxichaufförer och jag tror de gillar honom med. Oftast. De har kört honom till och från skolan i många år och utvecklat någon form av vänskap. Det kunde inte komma en taxi från en annan stad för Lars kunde lura i dem vad som helst. Inte trodde de att en liten försynt kille med Downs Syndrom var kapabel till att ljuga om vart han bodde. Om han ens satte sig i bilen med dem, det var inte säkert. Många av dem fick jaga ungen över hela skolgården innan de ens kom iväg. (till de övriga resande elevernas förtjusning, det var ju rena underhållningen)
  Eftersom det var lite problem med tilliten och rymningsbenägenheten där då så bestämdes det till slut att endast vårt lokala taxibolag skulle köra Lars.
Han ser dem fortfarande som sina vänner. Det är inte länge sedan han stoppade en av dem mitt ute i vägen och fick honom att köra honom hem efter jobbet. Latmasken.
En  gång tog han sin sparkcykel på en liten lätt tur på två kilometer ner till taxigaraget på industriområdet för att hälsa på sina vänner. Ni kan tro att mamma blev förvånad när det rullar in en taxibuss på gården och Lars hoppar ut med sin spark under armen och ett mycket belåtet leende.

15 pizzor

    Familjen har vänner utanför Årjäng som har en dotter med Downs Syndrom. Ända sedan hon och Lars var små har vi besökt dem minst en gång om året. Det har varit väldigt intressant att se dessa två barn växa upp till helt olika individer och formas av sin omgivning, familj och funktionshinder.

Jag följde bara med upp och hälsade på de första åren så för mig har skillnader och framsteg blivit så mycket påtagligare nu när man ser och jämför med längre mellanrum. Väldigt intressant.

  

   Under semestern brukar Lars och delar av familjen spendera två veckor där uppe hos familjen och det infaller oftast runt Lars födelsedag. De brukar ha ett litet kalas för honom där och sedan har vi ett för honom när han kommer hem. För ett par år sedan satt Lars på sitt kalas där uppe i Värmland och firade när storebror Per ringer hemifrån. Han ville bara gratulera Lars på födelsedagen och kolla läget med resten av familjen. Han satt hemma i huset och vaktade katten. Detta störde Lars lite, att de firade med tårta och hemma satt Per utan mat. Efter samtalet smet Lars undan. Han var bara borta ett par minuter så ingen reagerade.

Senare på eftermiddagen ringde mammas mobil. Det var grannen hemma.

- Jag har en arg pizzagubbe här med femton Kebabpizzor som han säger att någon beställt hem till er.

Självklart visste inte Lars något om detta, men grannen berättade att pizzagubben ringt på Pers dörr med hans kvällsmat men då ingen öppnade, ringt på hos henne istället. Hon som då bott bredvid Lars hela hans uppväxt anade ugglor i pizzakartongen och ringde mamma.

Efter några minuters samtal med mannen från pizzerian kom mamma och han överens om att de fick göra upp detta när de kom hem veckan efter.(Pizzorna betalades senare under gubbens protester, rätt ska vara rätt, och som plåster på såren skickade han med mamma lite dricka hem) Efter ett tag erkände Lars dådet med motiveringen att han ville ju bara att Per också skulle få lite kalasmat.

Aktieplaceringar

 Lars brukade låna mammas laptop ibland och kolla youtube och skriva mail till intet ont anande människor och så där. Inte alltid under uppsikt. En dag ringde telefonen och Lars' pappa svarade. Det var från Swedbank och de sökte Lars. Hans pappa förklarade lite vem Lars var, att han förde hans talan och att de kunde ta ärendet med honom. Då kom det fram att Lars hade surfat in på Swedbanks hemsida och fyllt i något formulär om att han ville bli uppringd och få råd om placeringarna i sin aktieportfölj (vilket han då som tolvåring inte hade någon).

Morfar åttio år

   Lars farfar hann bli åttio år gammal innan han gick bort. Det var det enda dödsfallet Lars hade upplevt då så antagligen förknippade han döden med att man var just åttio år. Några år efter farfars bortgång fyllde vår morfar åttio år och vi, liksom halva stadens pensionärer var där på uppvaktning. Det var även gäster där från stadens pensionärsföreningar då de brukar uppvakta sina medlemmar på jämna födelsedagar, så det var inte bara känt folk. Morfar satt i soffan i finrummet och öppnade sina presenter och beundrade sina blommor. Efter ett tag tränger sig Lars fram emellan folket som omger honom och slår sig ned bredvid honom i soffan. Han iakttar honom en stund sedan lägger han huvudet på sned och klappar honom på axel.
- Jaha du Moffa.. Åttio år.. Nu dör du snart!

Ärligt!

   Lars är så där härligt ärlig ibland så man bara vill frysa inne hans julklappar i femton år framåt.

Det var sommar och Lars och Ulrika skulle bada i familjens pool. Ulrika gick för att byta om till bikini och när hon kommer ut säger han förvånat
- Nä men Uika! Vikka långa tutta du ha!
- Va? Du menar stora?
- Nääääeee låååååååångaaa! säger Lars och tecknar nåt framför sig som påminner om två jättehaklappar. Sen skriker han högt och tyvärr väldigt tydligt
- Kom alla mina grannar å se min Uika bada män sina låååååååååånga tutta!
Eftermiddagen avslutades med att Lars i smyg gick och hämtade Ulrikas bikini som hängde på tork, krängde på sig den och slängde sig i poolen och vägrade gå upp.

  För inte så länge sedan satt jag och mamma i hennes kök och pratade om en vän till mig som gjort en Gastric bypass-operation och gått ned mycket i vikt.
Då släntrande Lars plötsligt in i köket, lutade sig mot bänken och lade armarna i kors över bröstet.
Sedan sa han nonchalant till mig med ett höjt ögonbryn
- Durå? Uppåt?
- Tyst med dig skitunge! svarade jag surt.
- Nä jag skoja ba Nanna, du e fin som du ä. Sedan himlade han med ögonen och gick ut ur köket igen medan han mumlade "trots allt!"

Chips

   Vår käre bror anser att han känner de flesta. I vissa fall stämmer det, i det här fallet inte.
Under en handbollsmatch som Ulrika och Lars besökte tillsammans, satt även en relativt känd handbollsspelare på läktaren med några av sina kompisar. Lars hade köpt chips som han åt samtidigt som han satt och sneglade på killarna en bit bort. När Ulrika tittade bort ett par sekunder reste Lars på sig och sprang bort till killarna och började prata med dem. Givmild som han är bjöd han dem på sina chips men de tackade nej. Lars insisterade då genom att börja dela ut chips till dem istället. Ett chips på varje knä lade han. Mottagarna visste inte riktigt vad de skulle göra med dem så Ulrika rusade dit och började samla ihop dem efter honom medan hon mumlade ursäkter. Ett och ett från fem par knän.

Punk

   Sport har alltid varit ett av Lars stora intressen. Att se på och på senare år också att utöva. Han följer stadens hand- och fotbollslags matcher så ofta han kan. En gång var han med några familjemedlemmar och tittade på en handbollsmatch. Han brukar vara väldigt insatt i det som händer på planen och oftast hör man det också. I ett anfall fick målvakten bollen mellan benen och man hörde att åskådarna drog efter andan och sen blev det alldeles tyst i hallen. I två sekunder. Sen hörde man Lars ljuva stämma bryta tystnaden
- HAN HICK DEN PÅ PUNKEN!! HAN HICK DEN PÅ PUNKEN!

   På hemmaplan så vet de flesta vem Lars är och hur frispråkig han kan vara. Värre var det när han åkte och tittade på en bortamatch och skrek "Domarjävel!" i en knäpptyst idrottshall. Med rent uttal dessutom. Då är det bra att han har ett synligt funktionshinder som man kan använda som argument till varför man inte ska få rött kort där uppe på läktaren och bli utslängd.

   Lars spelar fotboll i ett lag för funktionshindrade. I början stod han i mitten av planen och gick två steg fram i anfall och två steg bakåt i försvar. Om hans lag sedan började ligga under gick han och bad motståndarlaget att han skulle få vara med dem istället. Han tog det lite lugnt helt enkelt. Han var inte den som sprang ikapp motståndarna och dribblade bort bollen för dem. Han väntade tills de sprang förbi honom, skrek "BAAAAH!" i örat på dem och när de förvånat släppte kontrollen över bollen för ett ögonblick, då snöt han den.

  Han har fått gult kort en gång men det var inte av en av de vanliga anledningarna. Det var match och Lars' lag skulle lägga en frispark och han tyckte att han skulle få äran. Lagledaren tyckte annorlunda och vinkade in en lagkamrat till Lars istället som kom och tog bollen för honom. Lars blev upprörd och tjafs uppstod. Efter en stund vände sig lagkamraten om för att gå och då visade Lars sitt missnöje över situationen genom att sparka denne i baken. Därav det gula kortet.

Byta byxor och stuka foten

   Lars pratar inte riktigt rent som ni kanske förstått. Är man van hör man ändå vad han säger, är man mindre van kan det bli riktigt roligt. Ibland är det en ren och skär välsignelse.
Lars var i tonåren och han och Ulrika var ute och gick när hennes byxor plötsligt sprack. Det var inget som syntes så Ulrika tänkte att det fick vara till dess att hon kom hem. Lars däremot var lite bekymrad över det hela men gick ändå med på att gå till ICA och köpa glass innan de gick hem.
Han måste ha gått och funderat på det för när de gått omkring på ICA en stund sa Lars
- Nääääeee Uika, kom nu, vi måtte gå hem å byta dina balle!
- Hrm.. Du menar BRALLOR Lars, va.. hehe.. Försökte Ulrika generat reparera lite när folk vände sig om och fnissade åt dem.
- Ja?? Jag sa BALLE! svarade Lars bestämt och ännu högre.

Han sade även till vår kära mor när hon kom hem efter jobbet en kväll och såg lite trött ut
- Nääee mamma, nu måtte du va ledig imon, du se utskiten (utsliten) ut!

   En annan gång följde Ulrika med Lars på fotbollsträning och Lars snubblade till och tyckte att han skadade foten. Han haltade lite då och då efter när han kom ihåg det och det var allmänt jättesynd om honom. På hemvägen stannade de på McDonalds för att äta. Så fort de kom innanför dörren säger Lars med hög röst
- Hallå allihopa! Ja ill bara säga att ida ha ja kukat mig. Hela restaurangen vände sig mot dem och började fnissa. Ulrika försökte översätta lite fint
- Du menar att du har STUKAT dig Lars..hehe..
- Ja, ja mena KUKAT, de sa ja? svarade Lars förnärmat. När de sedan ätit upp tyckte Lars att han hade för ont i foten igen för att bära bort sin bricka, så han hejdade en tjej som gick omkring och torkade bord och räckte henne sig bricka.
- Du ta den va, tack du e välldi söt å vacke!

Therese

   Det är inte bara vi i familjen som råkar ut för Lars'... vad ska vi kalla det.. kärlek?
Våra vänner får sig en känga med. Lars hade skolavslutning i sin särskolaklass och Ulrika var där med en gemensam vän till oss, Therese, som Lars för övrigt älskar att reta.
Mellan sånger och fika ställde sig Lars plötsligt upp i klassrummet som var fyllt av elever och anhöriga till dem.
- Hej allihopa, ja hette Lars å vill bara säga en sak. Lars pekade på Therese. Det här ä Teles, hon ä ny elef här å ska böja i vå klass nu ti hötten. Ingen av eleverna förstod riktigt vad som hände utan sa bara
- Heeeeej Thereeeeeeeese! med en entonig AA-stämma och tittade sedan på fröken.
- Nej Lars, riktigt så är det ju inte, försökte denna släta över och började prata om något annat.
Lars flinade åt Therese som helst ville sjunka genom jorden.

Haha! Underbart! Det här är min favorithistoria om vår käre Guldklimp till bror och jag kan inte poängtera nog hur glad jag är att jag inte var där den dagen. För är det någon som Lars älskar att reta mer än Therese så är det mig.

   En annan gång föreslog Lars Therese ett hångel i all välmening, men hon som var gravid vid tillfället skyllde på detta. Då böjer han sig ned mot hennes runda mage, klappar på den och säger
- Hallå där inne! Ä där ok om ja hångla lite män din mamma?